Doktor Glas

Jag skrev i ett tidigare inlägg att en klassiker var en roman som finns kvar årtionde efter årtionde och ändå funkar. Den håller i längden och är lika omtyckt och angelägen. Nu när jag har läst klart Doktor Glas kan jag säga att jag inte tycker att den hör till den kategorin böcker. Jag tycker att den var ganska förlegad, mest i vissa åsikter som Doktor Glas själv hade. Som att alla som inte var normalbegåvade, som hade en utvecklingsstörning eller ett handikapp var idioter och inte borde få leva. Gud eller någon annan borde ha gjort dem en välgärning och tagit livet av dem redan vid födseln, och en mor borde skämmas som fött ett så groteskt barn. Riktigt hemskt att läsa, men jag antar att det var så de flesta såg på saken på den tiden (i början av 1900-talet).

På andra punkter var det en bok som ansågs provocerande på den tiden och det tycker jag är positivt. Prästen och doktorn glorifieras inte som de annars ofta gjorde, utan snarare tvärtom. Religionen föraktas lite och prästfrun är en stark kvinna som går sin egen väg och är till och med otrogen mot sin man (han våldsför sig på henne). Doktor Glas stöttar henne och hans handlande när det gäller prästfrun Helga räddar hans anseende hos mig lite.

Slutsatsen blir att det var en väldigt tråkig bok, men det kanske är jag som inte är tillräckligt intellektuell för att förstå sådan här stor litteratur :).