Äcklig

Constance Briscoe blir fysiskt och psykiskt misshandlad av sin mor under hela sin uppväxt. Faktum är att hon inte ens får veta sitt riktiga namn förrän hon är i tonåren. Hennes mamma kallar henne för "en ful, äcklig subba" och säger "att jag födde dig kommer jag ångra resten av mitt liv". När Constance är 13 år tar hennes mamma resten av familjen med sig och flyttar. Constance blir ensam kvar utan värme, elektricitet eller mat.
Men mot alla odds överlever Constance och kämpar sig till så pass mycket självkänsla att hon klarar av att studera och bli Storbritanniens första svarta domare.

Det här är förstås en ganska jobbig bok att läsa, man vill skydda lilla Constance och sätta den elaka morsan på plats ordentligt. Men det är definitvt inte den värsta självbiografin av någon som vuxit upp i ett helvete och överlevt, som jag läst. Faktum är att jag till en början var mindre påverkad än jag trott att jag skulle bli.

Men visst griper den tag i mig och visst blir jag förbannad. Jag har dock inte gråtit något medan jag läst den, det brukar annars vara ett stående inslag. Kanske beror det på att man redan från början vet att det kommer gå bra för Constance. Hela boken genomsyras av hennes målmedvetenhet och styrka. Det är väldigt mycket den vuxna Constance Briscoe som man hör, barnet kommer man aldrig riktigt nära.

Möjligen kan det också bero på mig. Kanske har jag läst för många böcker om dessa utsatta, slagna, utnyttjade barn. Kanske har jag blivit immun. Jag hoppas verkligen inte det. Jag vill bry mig, jag vill gråta och må dåligt efteråt. Det kanske låter knäppt, men jag tycker att jag är skyldiga de som faktiskt genomlevt alla hemskheter det. De förtjänar att jag tar dem på allvar.