Conn Iggulden - Bergens väktare

Den tredje boken om den mongoliske khanen Djingis är också den sista. De två resterade böckerna i serien handlar om hans son och efterträdare.

Jag vet inte varför jag gillar de här böckerna för de är verkligen brutala och hänsynslösa. Det är krig och slakt. I den här boken slåss nationen främst emot araberna när Djingis utökar sitt rike. Han erövrar Samarkand och beger sig ända till Indiens gräns. Förutom Djingis får vi följa hans bröder, fruar, barn och generaler.Trots det brutala i allt så fattar man tycke för personerna och vill att de ska vinna. Det är väldigt konstigt tycker jag och där måste Conn Igguldens storhet som författare sitta. Att jag, en tvåbarnsmor kan hejja på en brutal och hänsynslös man som dräper kvinnor och barn för att statuera ett exempel. En man som låter mörda sin egen son, anser att män har rätt att våldta kvinnor och skickar sina egna män till slakt som boskap. Försvaret är väl att ingen annan ledare och erövrare var så mycket bättre heller under den tiden men lite skrämmande är det allt... Jag antar att böckerna fascinerar mig ur ett historiskt perspektiv, men tyvärr följer de inte historien helt och hållet. Endast vissa delar är sanningsenliga och det är lite tråkigt samtidigt som det säkert gör historien mer spännande.

Den gamle och havet - Ernest Hemingway

Jag är lite lat och lånar en beskrivning av boken från boksidan. Där finns många varierande recentioner om boken att läsa.

Santiago är en gammal man som fiskar ensam i sin båt utanför Kubas kust. I åttiofyra dagar har han varit ute till havs utan att få fisk. Men på den åttiofemte dagen får han napp. En svärdfisk som är lika stor som båten hugger på kroken. I mer än ett dygn, fram till det ödesdigra slutet, kämpar han ensam mot ett djur som är många gånger större och starkare än han själv.

Det här är en klassiker som de flesta känner till och jag hade väntat mig att den skulle vara lite längre än den faktiskt var. Det är en kortnovell om behandlar en enda händelse och det är den som beskrivs ovan. Det jag har förstått utav Hemingways skrivande är att han utelämnar mycket för att läsaren ska få tolka och läsa mellan raderna. Boken handlar inte alls om fiske egentligen utan den är betydligt djupare än så. Man måste ha sinnena öppna och vara lyhörd för att se vad som döljer sig bakom raderna. Jag tyckte att boken var sorglig och fin och väldigt välskriven.

Max Von Sydow var en utmärkt uppläsare.