Ikväll har jag och Marcus varit och lyssnat på Rikard Wolff på Bokia när han berättade om sin bok, Rikitikitavi. Det är en självbiografisk bok och enligt de som läst den ska den vara väldigt självutlämnade och privat. Han berättade att den tagit tjugo år att skriva just pågrund av det. Han påbörjade den för tjugo år sedan men skrev bara drygt halva då, sedan skrev han lite till för sju år sedan och nu blev den klar. Han ville inte ge ut den så länge föräldrarna var i livet eftersom han skrivit så mycket om dem. Jag har inte läst den men skulle vilja göra det någon gång. Det lät som om han har haft ett väldigt intressant liv.
Jag gillade det jag såg och hörde idag, men min man var av en annan åsikt. Jag älskar Rikard Wolffs mörka röst och tycker att han är härlig att lyssna på. När man dessutom sitter endast 1½ meter ifrån honom blev jag lite starstruck. Marcus däremot blev besviken. Jag tror att han har bilden av Zack i Änglagård framför sig och väntade sig att få se den coola, karismatiske och exentriske Zack göra entré där. Ibland är det nog inte bra att träffa sina idoler :)
Hade inte varit fel att sitta så nära Rikard Wolff:)
SvaraRaderaDen boken vill jag läsa:)