Det här var en bok som tog väldigt lång tid att läsa för mig. Jag har lite svårt att säga vad jag tyckte om den konstigt nog. Jag gillade den, men ändå tyckte jag att den var obehaglig. Jag berättar lite om vad den handlar om istället.
Hercule Barfuss föds på en bordell i Köningsberg år 1813. Han är missbildad, men glädjeflickorna tar hand om honom trots att många anser att han borde avlivas. Hercule är dvärg, han har inga armar, där armarna ska sitta sitter istället något som ser ut som två skrumpna grenstumpar. Han har inga öron, där munnen och nästan ska sitta finns bara ett stort hål och tungan är kluven. Ryggen är täckt av svart päls och under den sitter svarta bölder som ser ut som sniglar. Hercule har dock fötts med en fantastisk gåva. Han kan läsa andras tankar. Han kan tala till människor i deras inre, läsa deras framtid och styra deras handlingar. Samtidigt som Hercule föds en flicka i rummet bredvid på glädjehuset, Henriette. De två barnen blir som syskon och en stark kärlek växer fram emellan dem. Efter en räd på glädjehuset skiljs de åt och Hercule kastas ut i den otrygga världen utanför bordellens väggar. Vi får följa hans väg genom Europa när han letar efter den människa som han älskar högst av allt.
Som sagt så har jag svårt att säga vad jag tyckte om den, men på pappret är det utan tvekan en riktig Lotta-bok. Den är otroligt välskriven och jag kan verkligen förstå varför den har vunnit Augustpriset. Det är en otrolig historia, men ändå kände jag mig illa till mods när jag läste den och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som jag inte gillade hos boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna en kommentar