Eldvittnet börjar på Birgittagården, ett ensligt beläget behandlingshem för unga flickor med destruktivt beteende. Mitt i natten hittas en av flickorna död i vad som kan liknas en isoleringscell. Det finns inga vittnen till vad som hänt och en annan av flickorna är försvunnen.
Tidigt morgonen därpå stannar en mamma sin bil vid vägkanten för att uträtta sina behov och låter sin 4årige son sitta kvar i bilen. Ur skogen dyker då någon upp. Någon som hoppar in i bilen och kör iväg.
Kriminalkommissarie Joona Linna blir inkopplad på fallet, men eftersom han samtidigt är föremål för en internutredning om grovt tjänstefel får han endast verka som observatör. En roll han naturligtvis inte riktigt kan finna sig i.
Eldvittnet är definitivt en bladvändare. Den är spännande och driven och man vill hela tiden läsa vidare för att få veta vad som händer sen. Det finns en sidohistoria om Joona Linnas förflutna och den familj han förlorat som bidrar till att man sympatiserar med kommissarien.
MEN det finns några saker som stör. Att kapitlen växlar mellan olika tempus (vissa är i presens, vissa i perfekt) är helt onödigt och bara irriterande. Personporträtten av den lokala polisen Gunnarsson och åklagare Susanne Öst är också retsamt klyschigt. Endast Joona Linna får vara hjälte verkar det som. Slutligen slutet. Vilket antiklimax! Verkligen synd på en i övrigt så spännande bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna en kommentar